svenska
Almuñécar, en multinationell stad
Att Almuñécar fortfarande känns som en genuint spansk stad uppskattas av många utlänningar som väljer att komma hit. Men, visste du att det i Almuñécar – La Herradura bor människor från drygt 90 olika länder? Av de totalt 26 514 personer som var skrivna i här 2019 var vi 4729 (=17,8 %) som kommer från något annat land. Den största andelen av Almuñécars invandrare kommer från ett annat EU-land och allra flest från Storbritannien (1022) därefter Belgien (388) tätt följt av Tyskland (385). Från Norden är det flest från Danmark (252) därefter Sverige (171), Finland (33) och Norge (27). Källa: Junta de Andalucía
Förutom alla vi utlänningar (extranjeros) som är skrivna/residenta i Almuñécar – La Herradura, och därmed finns med i den officiella statistiken, så är det många, många fler som regelbundet vistas här och njuter av paradiset under kortare eller längre tid.
Hur är det egentligen med oss extranjeros i Almuñécar – La Herradura, har vi anpassat oss till det spanska samhället eller fortsätter vi att bete oss, prata och tänka på precis samma sätt som vi gjorde/gör i våra hemländer? Är integration lika viktigt för oss invandrar här i Spanien som för alla som invandrar till t.ex. Sverige?
“Integration handlar om att känna tillhörighet i samhället. Det betyder att alla ska känna sig som en del av det svenska samhället. Integration handlar om att olika grupper i samhället möts och har ett utbyte med varandra.”
Källa: informationsverige.se
Felicia Sanchez Hermansson är gift med en spansk man och de har två tonårsbarn. Hon är född och uppvuxen i Sverige och har under flera perioder och år varit bosatt i Spanien, nu senast här i Almuñécar.
Här får vi ta del av Felicias tankar kring just integration.
För vår familj spelar det ingen roll var vi bor, några av oss kommer alltid att vara invandrare. Som invandrare i Spanien hade jag en gång en spännande konversation med en annan svensk då jag påpekade att vi var invandrare varpå hans reaktion var ”Men jag betalar ju skatt”. Vi är alla människor med rätt att se och tolka saker på olika sätt men en sak är säker, bor man i ett land som man inte härstammar från passar man in under invandrare vare sig man betalar skatt eller ej. Invandrare har en mycket negativ klang i mångas huvuden vilket jag tycker är tråkigt, det finns invandrare av alla slag – både med önskvärda beteenden och förhållningssätt och mindre så.
När jag flyttade till Spanien 2002 med minimal spanska i ordförrådet hade jag inte alls koll på hur en Marockan såg ut eller pratade, inte heller visste jag att en sydamerikan kunde vara lite ”mindre värd” i spanjorernas ögon. Jag skaffade mig en grupp med vänner från hela världen, men ju fler spanjorer jag lärde känna desto mer blev jag varse om att det finns olika nivåer på invandrare – jag tillhörde ”eliten” och accepterades på ett sätt som flera av mina vänner inte gjorde, men jag var fortfarande invandrare.
När min spanskfödde man Alberto flyttade till Sverige hände lite samma sak, alla kunde säga ”una cerveza por favor” och tyckte han var en ”bra” invandrare, när de väl fått reda på var han kom ifrån. I vissa situationer behandlades han dock annorlunda beroende på om hans nationalitet var känd eller inte. Han tillhör ”eliten” av invandrare i Sverige – de som inte måste men som ändå invandrar av en eller en annan anledning – precis som jag i Spanien.
Problematiken med och bakom invandring kan summeras med termen integration. På 90-talet gjorde Kalla Fakta en dokumentär om invandrade svenskar på solkusten och det var intressant hur många som valde att inte ens försöka integreras i sitt nya land. Hur svenska skolans dåvarande rektor ställde krav på polischefen i Fuengirola att de måste ha engelsktalande polis som svarar i telefon för att deras elever inte kunde spanska. Så många som enbart umgicks i kretsar med andra svenskar, ett litet samhälle i samhället skapades. Likaså radiodokumentären Fucking Suecos påvisade problematiken med integrationen av oss svenskar i Spanien. Spanjorerna såg svensksamhället som något negativt. Det kanske inte upplevs som ett problem när man befinner sig i den situationen men utifrån tolkas det som en problematisk situation.
När flera människor samlas på en plats med samma kultur, traditioner, språk och förhållningssätt är det svårt att ens försöka integreras, det är bekvämt och känns ”hemma”. Vi gillar exempelvis att äta middag klockan 18 och inte klockan 21. Att ett traditionellt spanskt kök egentligen inte öppnar förrän 20 är inget bekymmer för de kan ju anpassa sig till oss – vi betalar ju. Många av dessa små förändringar är vanliga på turistorter men med varje anpassning förloras lite av det som är genuint för varje ställe, en detalj som många egentligen uppskattar och vill ha kvar. Hur ser situationen med integration ut i Almuñécar – La Herradura? Vem anpassar sig till vem? Känner ni er integrerade eller har det skapats ett samhälle i samhället? Försöker vi integreras eller tycker vi att det räcker att vi hjälper till genom att spendera pengar? Som jag nämnde innan tillhör vi ju ”eliten” av invandrare, betyder det då att vi inte behöver försöka? Eller väljer vi inom vilka områden vi vill integreras (kanske att betala kontant och slippa momsen)?
För integration är språket det absolut viktigaste! Men det är inte helt lätt trots att man talar språket felfritt. Mina gamla chefer i Spanien sa ofta till mig att jag ”är spanjor förklädd till svensk”. Då kan man ju tro att jag lyckats med att integrera mig men ofta hamnar jag i situationer där jag bemöts på engelska på grund av hur jag ser ut – jag döms på grund av mitt utseende och då spelar inte mina språkkunskaper någon roll.
Våra barn som har dubbel nationalitet och är tvåspråkiga passar inte in helt någonstans, de får leva med smeknamn som spagge/spanjor i Sverige eller el sueco i Spanien. De känner sig mer svenska än spanska men fysiskt ser de mer spanska ut vilket resulterat i att vår äldsta son, vid mycket ung ålder, ville byta ögon…
Blir man någonsin klar med att integreras? Ju längre man bor på ett ställe vänjer man sig lite i taget och till sist är något som man innan tyckt varit lite skumt helt normalt. Det är mycket som är annorlunda, men ju mer man ser och upplever dessa saker desto mer ”normala” blir de. Att barn är uppe halva nätterna mitt i veckan eller att man beställer en vegetarisk rätt och får den serverad med tonfisk. Kanske är vi integrerade, kanske kommer vi aldrig bli det…