svenska
Almuñécar, minnen från mer än ett halvt sekel
Almuñécar är ett paradis som under lång tid varit en populär plats för utlänningar att både besöka och att bosätta sig på. Redan omkring år 800 f.Kr. kom fenicierna (från området vid nuvarande Libanon) hit och grundade en handelsplats. Men, när kom egentligen de första utlänningarna hit till Almuñécar i nutid?
I slutet av 1950-talet började Costa del Sol att bli ett populärt resmål för de skandinaviska turisterna i och med att charterresorna kom igång. Den 20 oktober 1959 invigdes charterlinjen “Ruta del Sol” när finska Kar Air flög från Helsingfors via Bromma och landade på Málaga flygplats. Charterresorna, det underbara klimatet, den exotiska miljön och den spännande kulturen, med bl.a. flamenco och tjurfäktning, lockade nordborna. Solkusten byggdes snabbt ut med bl.a. orterna Benalmadena, Estepona, Fuengirola, Marbella, Puerto Banus och Nerja. Hela Costa del sol blomstrade upp från att ha varit ett fattigt fiske- och jordbruksområde. Men, hur påverkades Almuñécar av detta?
Jag har försökt att hitta skrivna fakta kring de första skandinaverna som kom till Almuñécar, men inte lyckats. Jag har dock fått berättat för mig att i slutet av 1950-talet hittade ett litet antal svenska konstnärer hit. 1963 vet jag att våra svenska grannar köpte sitt hus här i Torrecuevas och 1965 kom mina svärföräldrar hit på besök för första gången.
Vet du mer om den Skandinaviska historien här i Almuñécar? Har du själv, dina föräldrar eller kanske dina far- eller morföräldrar varit här sedan 50-, 60- eller 70-talet? I så fall vore det jättekul om även du skulle vilja dela med dig av minnen eller berättelser från den tiden.
Rolf Bönström Hedberg, Almuñécar.
Sommaren 1968 gjorde jag min första resa till Spanien. Vi flög charter och bodde på hotell i Torremolinos. Efter ett par dagar hyrde vi bil och reste österut mot Almuñécar för att besöka vårt nyinköpta hus.
Den gamla kustvägen från Malaga gick genom alla samhällen utmed kusten, vilket tog sin tid så det blev en fikapaus i Torre del Mar. Sista vägen från Nerja till Almuñécar tog en dryg timme – tre mil med 360 kurvor, delvis inte bred nog för möte.
Det var en hel del trafik med både lastbilar och bussar och att vägräcken saknades avskräckte nog många från att köra vidare österut efter Maro. Den undermåliga vägen kan vara en av anledningarna till att Almuñécar legat lite efter i turistutvecklingen och därmed också bevarat mycket av det genuina som är så unikt med staden.
Efter totalt tre timmars resa rundade vi kurvan efter Cotobro där vi fick en första blicken på Almuñécar (den gamla vägen). Det var en hänförande vy över staden, havet och odlingarna runt omkring.
Almuñécar var då en liten by som försörjde sig på fiske och jordbruk.
Det sista sockerbruket i stan – Azucarera San Rafael – fanns kvar bredvid Palacete de la Najarra (dagens turistbyrå). Utmed playa San Cristóbal fanns få byggnader, det fanns odlingar ända ner till stranden. Där Avenida Juan Carlos ligger slutade staden, hela ”P4”-området var odlad mark. Det första höghuset vid Velilla hade byggts men någon väg utmed vattnet fanns inte bortom Río Verde.
När mina föräldrar köpte vårt ställe 1968 uppmättes tomtarean till hälften av vad det är idag. Exakt samma tomt som idag, men enligt vad jag har hört var den då ”traditionellt” uppmätt enligt uppskattningen hur lång tid det tog för en åsna att plöja marken! När vi kom hit fanns ingen väg fram till huset, inget vatten/avlopp, ingen ström, inga odlingsterrasser. Ett 80-tal mandelträd fanns på tomten och dessa behövde ingen bevattning. Bonden som vi köpte huset från gick med sin mula till en källa utmed akvedukten i Río Seco för att hämta vatten för husbehov.
1970 – Tillsamman med ett antal grannar drogs en vattenledning mer än en kilometer från en källa i Río Verde till tomterna i vårt område. Ett tillstånd fick skaffas av en jordägare som då bodde ovan Rescate. Vägen dit var knappt farbar med bil på den tiden – spännande för en svensk Amazon (och ombordvarande)!
Sedan dess har jag gjort ett antal resor hit till Almuñécar, och har fått mer än 50 år av underbara upplevelser i detta paradis!
Jenny Sydhoff, Ekerö. För drygt 50 år sedan köpte mina föräldrar, Christel och Sven Thomsen, en ”cortijo” med hönshus och åsnestall på sluttningen ovanför Playa Cabria. Köpekontraktet signerades med ett tumavtryck.
Getterna gick av hävd och betade över tomten, och på grinden hängde vi en tygpåse med pesetas, som på morgonen hade bytts till färskt ”pan”.
För mig var det playan som gällde, väl insmord i olivolja och med citron i håret….
Guardia Civil stod på post på kullarna, och fungerade som sedlighetspolis. Livet var exotiskt, och lite läskigt för en tonåring som var van vid svenskt 70-tal.
Under sina 20 – 25 sista år bodde mina föräldrar större delen av året i Almuñécar. De flyttade mot slutet till en lägenhet på Paseo Reina Sofia. Där börjar nu min man och jag, som nyblivna pensionärer, att tillbringa mer och mer tid. Vi upptäcker allt det fina som Almuñécar har att erbjuda oss turister. I topp ligger härliga råvaror, padelspel, vandringar i goda vänners lag och den fantastiska skidåkningen i Sierra Nevada.
Playan? Idag är den fin att promenera på!
Ovanstående text på spanska: Almuñécar, recuerdos de medio siglo
Ovanstående text på engelska: Almuñécar, memories from half a century